Norsk Lundehund
Norsk lundehund är en gammal ras som användes till jakt på sjöfågel över stora delar av Norges kust. Vi vet inte säkert hur gammal den är men det finns beskrivet lunnefångst med hund som är över 400 år gammal. Lundehunden har varit en viktigt led i kust-Norges näringsliv. Hunden jagade på så sätt att den tog sig in i trånga bergskrevor och bland stenar för att finna boen och hämta ut levande fågelungar. Köttet på lunnefågeln blev använt till mat medan fjädrar och dun användes till t.ex. dynor/kuddar eller exporterades söderöver.
Från 1850-talet började man fånga lunnefågeln med nät och behovet för lundehunden försvann.
I Måstad på Väröy där förbindelsen till omvärlden var dålig tog man tillvara på den stam av lundehundar som fanns där och traditionerna till detta. Härifrån fick Christie i Hamar sänt några hundar i krigstider och byggde upp en flock på 60-70 hundar. Under andra världskriget bröt valpsjukan ut och med det dog nästan alla hundarna på Måstad som i ett senare skede fick tillbaka hundar från Hamar. Valpsjukan drabbade senare också Östlandet och mot slutet av 1950 talet var stammen igen liten. Eleanor Christie tog ett krafttag för rasen och fick fem hundar tillsänt åt sig från Måstad. Hon fick flera uppfödare med sig och rasen blev räddad. I dag är det drygt 500 lundehundar i Norge och nyregistrerade lundvalpar var 2003 hos Norsk kennelklubb lite över 100 valpar. Lundehunden anses idag som räddad men rasen bör öka i antal för att säkra dess framtid.
Exteriör
Lundehunden är en liten spetshund med mankhöjd på 34-38 cm. Hanarna är märkbart kraftigare än tikarna. Kroppen skall vara rektangulär så att hunden är lite längre än den är hög. Pälsen är vanligtvis brun till färgen med vita teckningar och medellångt med släta mörka täckhår.
Anatomiska egenskaper
Lundehundens anatomiska egenskaper gör den speciellt intressant i att bevara. Speciellt för lundehunden är extratårna. På framtassarna har den fem tre-ledade tår och en som är två-ledad, medans det på bakbenen är fyra tre-ledade och två två-ledade tår. Till extratårna är det utvecklat en god muskelfunktion att det blir praktiskt fungerande. Det yttre örat kan stängas så att det inre örat skyddas mot smuts när hunden arbetar i trånga berggångar. Lundehunden har stor flexibilitet genom att skulderbladet är format att frambenen kan sträckas rätt ut åt sidan, medan nackens flexibilitet göra att hunden kan böja huvudet bak på ryggen.
Lundehunden i framtiden
Det viktigaste för att bevara lundehunden är att jobba för att det finns en stor och livskraftig stam av rasen. Detta behöver vi hjälp med av dem som skaffar sig lundehund att de hjälper till genom att låta hunden gå vidare i avel.
Norsk Kennelklubb och Norska lantbruksmuseét inledde 1992 ett samarbete med Norsk Harehundklubbers Förbund för att bygga upp en genbank med frusen säd för långtidslagring. Målet är att genbanken skall innehålla säd efter tio hundar av var och en av de sju norska hundraserna. Säden skall lagras i tio år och kan tas i bruk vid t.ex. akut kris i en ras eller vid behov för ”gammalt” material i avelsarbetet.
Så är du ute efter en sällskapshund och väljer lundehund vill vi att denne skall gå vidare i aveln. Med rätt ägare är lundehunden en underbar sällskapshund och passar till både gammal och ung tack vare sin personlighet. Den är lätt att fostra bara man lär sig tolka dess signaler. Att vara med och hjälpa till för bevarandet av lundehund är en fantastisk upplevelse och ett stort ansvar. Lundehunden är en stor hund i liten förpackning, det får man inte glömma.